Alltså; torsdagen den 17 december åkte vi återigen ner till Sahlgrenska i förhoppning om att få ägg insatta. Återigen gjorde dom ett ultraljud på mig och då såg dom att det var svullet. Äggstockarna var tredubbelt så stora än vad dom ska  vara.

Det bestämdes att dom fryser in äggen som var 4 till antalet tills min kropp återhämtat sig...

De tog lite blodprover på mig och vi fick papper om vad överstimulering är men det var ingen som sa att det kunde hända även om man inte satte in ägg...

När vi åkte hem på eftermiddagen bestämde vi att köpa färdigt julklapparna eftersom vi låg lite efter med det. Jag känner mig trött och har ont men tänker att det nog bara är för att dom varit inne och rivit.

Precis när vi kommer innanför dörren här hemma ringer barnmorskan från Sahlgrenska och säger att blodproverna inte var riktigt bra. Hade en sänka på 90 bl.a (Den ska vara ca 5) Hon bad mig åka ner till vårdcentralen på fredagen och ta ny. Jag ringer till jobbet och säger att jag bara måste ner och ta lite prover innan jobbet på fredagen.

Vi åker upp till stan och handlar lite julklappar men sen säger jag att jag inte orkar så min man skjutsar hem mig och fortsätter sedan julklappsinköpen själv.

På fredag morgon åker jag ner till Vårdcentralen för att ta prover. Jag väntar där på svaren och får då reda på att sänkan nu ligger på 193!!!

När jag får tag på Sahlgrenska säger dom åt mig att åka in till akuten så snart jag kan. Jag ringer min man som snabbt kommer för att hämta mig. 

När jag väl får hjälp på sjukhuset är jag ganska så medtagen. Dom tar massa prover på mig och det bestäms att jag behöver läggas in på avdelning med antibiotika intranevöst.

Diagnos; överstimulering och infektion. Att ligga hemma i soffan med snuva är tydligen inget för mig.

Jag hade samlat på mig massa vätska som inte kom någonstans. På lördagen börjar dom skriva vätskelista på mig och jag vägdes varje morgon. 05.00, 13.00 och 21.00 fick jag antibiotika. Att ligga på sjukhus med knappt en vecka kvar till jul var absolut ingen rolig upplevelse, Första dagarna var jag så trött och orkeslös men sen när antibiotikan började hjälpa blev jag lite rastlös.

På måndagen hoppades jag på hemgång men läkarna var inte med mig alls så jag fick stanna till tisdagen. Då hade sänkan vandrat ner under 100 så då kunde dom släppa hem mig med antibiotika i tablettform och sjukskrivning nästan 3 veckor.

Att komma hem var så skönt!!! Även om jag inte orkade så mycket så var det skönt att få vila i sin egen säng och hjälpa till med det jag orkade i julstöket.

Nu har jag bara några dagar kvar på sjukskrivningen men det känns att jag verklogen behövde detta. Sänkan börjar närma sig normalvärde igen och det märks även på min ork att jag återhämtat mig.

Vad det var för infektion fick jag aldrig riktigt reda på men den verkar vara borta.

Oj nu var det längesedan jag bloggade. Men nu fick jag anledning till att skriva av mig igen.

I mitten på november inledde jag en hormonbehandling för att förbereda inför provrörsbefruktning (IVF). 

Fredagen den 13 november skulle jag börja ta nässpray 3 gånger/dag. Jag ställde alarm på 9.00, 15.00 och 21.00

Det gick bra och jag kände inte av några hormoner över huvudtaget. Fredagen den 4 december skulle jag även börja med sprutor två gånger per dag. Måndagen den 7/12 var jag ombedd att ta prover på Vårdcentralen vilket jag gjorde.

På min födelsedag den 8 ringde dom från Sahlgrenska i Göteborg och säger att jag måste komma dit på ett Ultraljud på onsdagen för att proverna visade att det började bli dags för äggplock.

På onsdagen åker vi 2,5 timmar i bil för ett ultraljud som tog ca 10 min. Det visade att det fanns en hel del små äggblåsa och en stor som förmodligen var den som lurats lite. Vi blev ombedda att komma ner på söndagen den 13 igen för att kolla hur det såg ut då.

Vi bestämde oss för att ta en weeken i Göteborg så på lördagen tog vi tåget ner och vi sov på hotell och kunde ta det lugnt på söndag morgon.

Nu såg äggblåsorna mera redo ut så det bestämdes att jag på söndag kvällen skulle ta ägglossningssprutan som skulle hjälpa till. Jag tog sprutan den tiden som var sagt oh sen behövdes inga mer hormoner. 

Tisdagen den 15 december åkte vi till Göteborg igen för att plocka ägg. 

Jag fick komma in och lägga mig på en säng och byta om till sjukhuskläder. Jag fick lite smärtstillande i tablettform och barnmorska informerade oss om hur det kommer gå till.

Strax efter kloclan 11 fick jag gå in i operationssalen. Där var det en barnmorska, läkaren som skulle utföra ingreppet och några sköterskor som assisterade.

Läkaren tömde drygt 40!!! äggblåsor på vätska plus två stora cystor. Ingreppet tog lite längre tid än beräknat och jag fick en extra dos morfin eftersom jag hade ont. Fick dessutom lite lustgas men tyckte inte det gjorde så stor nytta. 

Jag fick ligga kvar på rummet någon timme extra eftersom jag fick lite blodbrist och höll på att svimma under ingreppet.

Vi åkte hem på em, jag hade ont men det värsta kom dagen efter.

På onsdagen jobbade jag trots att jag hade ständig värk i hela magen, Alvedon hjälpte inte!

På torsdagen skulle vi återigen ner till Göteborg för att sätta in äggen igen.

Jaha ja nu går det lång tid mellan inläggen men nu har jag nog slipat färdigt på detta. 

Efter sista missfallet så var vi på ett planerat besök på gynmottagningen. Där fick vi träffa en AT-läkare som bara undersökte lite och sa att allt var borta. Han gav mig oxå recept på tabletter jag kan ta när mensblödningarna är som värst. Detta var väl det enda positiva med det mötet.

Några dagar senare var jag ute och fikade med en nybliven kompis och hon sa till mig att jag borde be om att få ut mina journaler så hon kunde hjälpa mig att tyda dom ordentligt så kanske vi kunde få lite svar.

Ännu några dagar senare var jag på återbesök hos barnmorskan och bad då om mina journaler men hon kunde ju bara få ut dom hörifrån så hon sa att jag skulle ringa till gyn och gå den vägen. Jag gjorde så och fick tag på en sköterska på gyn mottagningen och när jag berättat hela historien igen och frågat efter mina journaler så hände det något som vi har väntat på. Sköterskan sa att det där ska inte du ta själv, det ska jag se till att du får träffa någon somgår till botten med detta och hjälper er.

Hon fixade en tid så snart hon kunde med den läkaren som konstaterade sista missfallet,

Nu för några veckor sedan var vi inne på Antenatalmottagningen och fick träffa läkare och sköterskor som är specialiserade på infertilitet. För första gången på 3 år så får vi höra från en läkare att mina graviditeter ör ju tre mirakel bara det att jag blivit gravid trots att jag inte ska kunna bli det.

Läkaren sa oxå att nu släpper dom mig inte, det kan i värsta fall innebära inläggning i månader om det blir aktuellt, men då kommer jag göra det. 

Nu ska det tas lite prover för att de ska se om det finns något som kan komplicera en graviditet, Hittar dom något så kan de ju hjälpa mig med mediciner eller annan behandling.

Sköterskorna verkade jätte bra och nu tas vi på allvar och inte bara viftas bort,

Det tog ju bara tre år lite drygt!!! Men nu äntligen!!!

Så har det gått drygt ett år sedan sist. Mycket hinner hända på ett år. Datumet 21:a maj som är min och makens bröllopsdag har tyvärr inte förknippats med någon glädje sedan 2011.

I år den 21 maj förlorade min kompis sin 3-årige son i cancer. Jag känner så med henne och hennes familj. Familjen började göra hjärtan som dom säljer och pengarna går naturligtvis direkt till Barncancerfonden. 

I år fick jag bara två veckors semester eftersom det är personalkris så det blev en lång sommar. Semesterveckorna spenderades i solen i Hudiksvall och på camping. Värmen vann över oss och det var först när regnet kom som man kunde få lite gjort hemma.

I samband med Vårruset i maj bestämde jag mig för att börja träna ordentligt inför Tjejmilen. Detta ledde till löpträning på gymmet och en hel del promenader ute med en vän som alltid finns där. 

Man löser många problem under promenader. Det är bra terapi det.

Första helgen i September var det dags för Tjejmilen och jag och svägerskan åkte buss till Stockholm. Svägerskan avstod loppet p g a förkylning men jag genomförde det och gick i mål på ca 1.29 vilket jag är nöjd med. Kanske kan bli bättre nästa år.

Två veckor efter tjejmilen började jag känna mig konstig; illamående och täta toabesök. Detta ledde till ett positivt graviditetstest!!! Vi var naturligtvis glada men bestämde oss för att hålla det hemligt ett tag tills vi var mer säkra.

Fick tidigt besök hos barnmorskan och hade sedan tidigare ett besök inplanerat på gynmottagningen och där skulle vi få ett Vaginalt Ultraljud för att kolla hjärtslagen!

Sista helgen i september så tog vi upp potatisen hos svärföräldrarna. När vi hade en rad kvar gör jag något med knäet så att det viker sig för mig och knakar till två gånger. 

Första dagarna går jag och jobbar vissa dagar med otroliga smärtor och andra dagar smärtfritt. Men en natt kan jag knappt sova p g a värken så då söker jag och får remiss in till ortopeden på akuten. Röntgen är utelslutet p g a graviditeten.

Efter 4 timmar i väntrummet så får jag komma in till en ortoped som känner och klämmer på knäet. Hon säger att det förmodligen är ledbandet som fått sig en rejäl smäll. Jag haltar fortfarande och använder en krycka om jag går längre sträckor. Efter besöket på akuten bestämde jag mig för att vara hemma några dagar från jobbet för att vila upp knäet och belasta det lite lagom.

Två dagar efter ortopedbesöket började jag blöda kraftigt... Det blev akuten igen och den här gången en gyn undersökning. Missfall konstaterades i vecka 8 :(. 

Vad har jag gjort? kan man ju fråga sig. Ska det aldrig bli min tur? 

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu idag har jag precis fått prata med en på gyn som tycker att jag har all rätt till svar. Och dom skäms nästan för att dom låtit mig bara passera utan några som helst svar eller uppföljningar. Missfall i vecka 8 är inte något ovanligt men jag behövde väl inte drabbas av det ändå??

Blev ett långt inlägg men nu har jag uppdaterat er i alla fall. 

Ska försöka skriva snart igen.

Eftersom det var ett tag sedan jag skrev sist så kanske jag ska uppdatera er som följer bloggen på vad som hänt.

Började jobba efter Tindras begravning i slutet på mars. På jobbet fick vi ett nytt system 7 maj där vi varje morgon får en arbetsorder utskriven. Där står vad vi ska göra men vi vet inget om vad dom andra gör och om allt är med. Detta ledde till mycket diskussioner och konflikter. 

Den 21 maj får jag sms:et jag aldrig kommer glömma - beskedet om min bästa väns diagnos. Detta ledde till både sjukhusbesök och besök hemma under permissionerna. 

Midsommarhelgen var vi på Hökensås camping med grannfamiljen. 

Det blev en lång, ljus och framförallt varm sommar.

Eftersom jag skulle ha sen semester gick jag och väntade länge på att få bli ledig men till sist kom den. Då kunde vi ägna oss åt att måla staketet och den nya carporten. Vi var även ute med husvagnen bl.a i Fjugesta och ända uppe i Hudiksvall. 

Det blev även några turer till Tiveden och Harge utanför Askersund. 

Dom 4 semesterveckorna gick lagom fort och sedan var man tillbaka på jobbet igen. 

Innan jag gick på min första kväll så fick jag meddelandet om att vännen somnat in. 

Första helgen i September var jag och svägerskan m.fl i Stockholm och genomförde Tjejmilen (för mig var det 5:e gången). 

Ja tiden går men den läker inte alla sår. För min del verkar den bara vilja såra mig igen. I fredags var jag på begravning igen. Då var det min bästa vän som begravdes. Hon som alltid funnits där, hon fanns där när Tindra dog, hon fanns där när jag fick missfallet och hon fanns där när jag och min man gifte oss. Nu finns hon inte mer och det på grund av den där jäkla cancern. Tre månader lite drygt levde hon med diagnosen. Vi som var närmast henne såg henne försvinna sakta ifrån oss. Hon hann planera hur hon ville ha sin begravning med musik, präst och klädsel. Vi kunde bara se på och försöka förstå meningen med det. Men det kommer vi nog aldrig förstå. Saknaden efter henne är stor och ibland när det händer saker så är det nära att jag tar upp telefon för att slå hennes nummer. Men det går ju inte, precis som jag inte kommer stöta på henne i affären längre. 

Idag är det ett halvår sedan Tindra begravdes och på det halvåret har jag alltså hunnit med en begravning till så nu vill jag inte gå på någon mer på ett tag. 

Än en gång lyckades jag sova ganska bra med tanke på omständigheterna. Jag har väl lärt mig koppla bort det jobbiga. Alla utom storasyster var lediga idag så vi försökte att få tiden att gå. När storasyster kom hem var det dags för ombyte och sedan dags för avfärd mot kapellet. När vi kom dit var nästan alla andra redan där. Väl där inne så var det som om allla mina tårar var slut. Jag kände mig jättelugn och nästan harmonisk. Prästen pratade om att alla oavsett om dom är 100 år eller barn är guds barn och med tanke på att min morfar dog 101 år gammal så blev det väldigt träffande. Efter akten gick vi ut på kyrkogården till hennes gravplats. Pappa gick stolt med kistan i famnen. Han och kyrkogårdsvaktmästaren sänkte sedan ner kistan. Sedan lade vi blommorna vid graven och då förstod syskonen allvaret och grät. Efteråt bjöd vi på kaffe och kakor hemma. Jag var fortfarande lugn och det kändes skönt att det jobbiga fått ett avslut.

Usch en av de värsta dagarna. Nu ville inte jag vara med längre. Tanken på vad som skulle hända imorgon fick mig att må jättedåligt. Barnen är som tur är på dagis och skola/fritids hela dagen. Kläder hade fixats. Jag skulle ha en svart kjol och blå jumper med svart mönster på och svart kavaj som jag lånat av en bekant. Tindras storebror skulle ha svarta byxor och en svart, grön rutig skjorta med svart slips. Storasyster svart långklänning. Pappa svart kostym, vit skjorta och vit slips. Det blev mycket telefonsamtal under dagen för att prata av mig lite. Min chef ringde och undrade hur det var. Under eftermiddagen hade jag gett vad som helst för att slippa detta. Barnen ritade varsin teckning som skulle läggas i kistan ihop med lillasyster. Dessa var väldigt genomtänkt ritade och det gjorde det ju ännu känslomässigare. Jag åkte till begravningsbyrån med teckningarna, fotot och gosedjuret som skulle vara med vid begravningen.